Bild: Finland Bildbank

MOOC istället för en vanlig kurs?

För några år sedan var det mycket diskussion om MOOC-kurser, stora webbkurser som skulle locka tusentals deltagare med liten lärarinsats och ta vara på webbens möjligheter till öppen undervisning och flexibelt lärande. Hur är läget idag?

MOOC (Massive Open Online Course) definieras på svenska Wikipedia som en storskalig, öppen och nätbaserad kurs. En sådan webbkurs innehåller typiskt videolektioner, följda av uppgifter som ska genomföras i smågrupper och examineras med hjälp av automatiserade, självrättande test med flervalsfrågor.

De som klarar kursen får ett intyg. Många journalistlärare har sett MOOCs potential för studenter att utvidga och fördjupa kunskaper i områden som är centrala till specialisering och inte erbjuds på heminstitutioners kursutbud. Ämnen som har ofta bedömts vara passande till sådana här insatser är till exempel sociala medier, datajournalistik, webbjournalistik och digitalt berättande, gamification (”spelifiering”) samt medieekonomi och marknadsföring.

Det finns många ytterligare fördelar med ”moocar”: de organiseras fortlöpande och man behöver därför sällan vänta länge för att få påbörja en kurs. För lärare, som idag har ett konstant uppdateringsbehov av sina kunskaper, visar sig MOOC-kurser som en fortbildningsmöjlighet. Många av kurserna är dessutom helt gratis, även om en del också innehåller kursavgifter.

Det största problemet med MOOC-kurser är ändå valideringen av innehållet och lärandet. MOOC-kurser har även kritiserats hårt på grund av överoptimism gällande studenternas studiedisciplin, bristfällig handledning och avsaknad av social interaktion. Många känner sig ensamma och tappar lusten att studera vidare. Jag kan tänka mig att många universitet förhåller sig positivt till idén i teorin men kan i praktiken inte godkänna kurser; till exempel anger Lunds universitet på sin hemsida att MOOC-kurserna inte kan räknas in i examen eller ger högskolepoäng.

För mina studenter i journalistik ställde jag upp regler för deltagandet i en MOOC-kurs 2013. Idén var att studenter skulle kunna själva leta upp kurser som de är intresserade av, läraren skulle godkänna kursen i förväg och studenten skulle återkomma med ett intyg efter fullgjort kursen. Dessutom skulle studenter hålla en kursdagbok och skriva en kort slutrapport om det personliga inlärandet. Utgångspunkten var densamma som i den journalistiska praktiken att det inte är själva arbetet som genomförts utanför universitet som ger studiepoäng utan först reflektionen över det egna lärandet.

Det har inte varit många studenter som varit intresserade av denna möjlighet, men nu har idén fått vind i seglen igen och den kommande utbildningsplanen kommer sannolikt att underlätta utnyttjandet av sådana kurser.

Här är några plattformar som samlar MOOC-kurser från världens prestigeuniversitet med relevans till journalistiken:

Enligt en nyutkommen bok Massive Open Online Courses and Higher Education (red. av Rebecca Bennet och Mike Kent för Routledge) har hypen kring MOOC-kurserna mojnat något sedan den första MOOC-kursen startades på Manitobas universitet 2008 och The New York Times utsåg 2012 till moocens år. MOOC-kursernas för- och nackdelar finns dock alltjämt kvar.

Min dröm, som många journalistlärare i Norden säkert delar med mig, är att kunna anordna årliga MOOC-kurser till nordiska journaliststudenter med varierande teman, utifrån universitetens olika profiler och expertisområden. Kanske går det att börja med en pilotkurs först. Vem vill ställa upp?

Maarit Jaakkola arbetar som forskare i journalistik på Nordicom i Göteborg och lärare i journalistik vid Tammerfors universitet.

Läs vidare om MOOCs:

Fors, Gunilla (2014). MOOCs och OER – en kartläggning av aktörer och utbud. Malmö: Malmö stadsbibliotek.

Goral, Tim (2013). SPOCs may provide what MOOCs can’t. University Business June 27, 2013.