NPA hjälper unga journalister att nätverka i Norden

“Jag är en bättre journalist nu.”

Så här beskrev en av deltagarna sina känslor efter Nordic Press Associations (NPA) seminar i Oslo i slutet av april. Och det var just det vi som grundade NPA hade hoppats på: att hjälpa unga nordiska journalister att nätverka och bli bättre journalister.

NPA grundades i början av 2016 för att vi, en grupp unga journalister från Finland, Sverige, Danmark och Norge, kände att det inte finns tillräckliga möjligheter för unga nordiska journalister att mötas och samarbeta.

I en workshop lärde vi oss hur man kan utnyttja olika online sökning verktyg. Bild: Oona Lohilahti/NPA

Våra länder är så lika men ändå vet vi så lite om varandra. Vi alla håller en topplats i pressfrihetsindexet men varje land har sin egen kamp med till exempel fake news media eller frågan om hur etermedia ska finansieras.

En av de bästa sakerna man kan lära sig av NPA och våra seminarier är att det också finns ganska stora och nästan roliga skillnader mellan de Nordiska länderna. Skillnaderna handlar till exempel om arbetskultur, journalistutbildning och satsningar på regionala medier.

Det viktigaste är att hjälpa unga journalister att göra sin röster hörda

Med NPA vill vi komplettera journalistutbildningarna som inte alltid erbjuder möjligheter  att nätverka utomlands och lära sig samarbeta med andra unga journalister från de Nordiska länderna.  

“Jag har lärt mig mer av dessa seminariedagar än  vid universitetet”, sade en deltagare i Oslo.

Men det viktigaste är att hjälpa unga journalister att göra sin röster hörda. Vi vet att det kan vara en kamp att få sin första artikel publicerad och i NPAs seminarier  får deltagarna  stöd av redaktörer och andra gruppmedlemmar.

Journalister i alla nordiska länder kommer från liknande bakgrunder. I NPAs seminarier erbjuder vi också unga journalister, som inte har studerat journalistik eller pratar nordiska språk som modersmål, en möjlighet att få göra sin röst hörd, kanske för första gången. NPA har ännu inga egna kanaler för att publicera historier men vi försöker sporra och hjälpa deltagare att sälja sina historier.

Unga journalister jobbade i grupper och lärde sig samarbeta med människor från andra länder. Bild: Oona Lohilahti/NPA

Grupparbete och workshopar

När NPA anordnade seminariedagar i Köpenhamn förra året var syftet att prova nya sätt att göra journalistik på och därmed öka representationen av unga i i media. Deltagarna producerade om olika teman: en grupp intervjuade unga som tillhör olika sexuella minoriteter, en grupp frågade köpenhamnsborna om veganism och en tredje grupp gjorde en Facebook-video om hur nedskärningar av studiebidragen påverkar studenters psykiska hälsa.

I Oslo producerade deltagarna journalistiska artiklar, videos och podcasts om yttrandefrihet och mänskliga rättigheter.  En grupp gjorde en 360 video av en romsk mans vardag och en annan grupp producerade en podcast om övervakningen i nordiska länder. En grupp som bestod av skrivande journalister bestämde sig för att lära sig nya teknikeroch gjorde en kort video också om övervakningen. Grupparbetet  varvades med föreläsningar och workshops, olika lekar och gemensamma middagar.

Mellan arbetande fanns också tid för skoj. Här förbereder sig en grupp att sjunga Abba. Bild: Oona Lohilahti/NPA

Det finns ett behov av samarbete

Efter två seminarier kan man verkligen säga att det finns ett behov av samarbete mellan unga nordiska journalister. Det är synd att vi vet så lite om varandra och hur lite våra medier skriver om andra nordiska länder. Alla vet om norska TV-serien Skam, men vem kan nämna Norges statsminister? Det har varit underbart att se hur ivrigt deltagare pratar om sina länder och jämför dess politiska system.

Vi har blivit överraskade av hur ambitiösa unga journalister är och hur mycket de uppskattar möjligheten att samarbeta. NPA har redan hjälpt unga nordiska journalister att skaffa nya kontakter och förstå andra nordiska länder. Vi hoppas att NPA kan bidra till bättre nordisk journalistik.

Anna Takala och Oona Lohilahti

Anna Takala och Oona Lohilahti är båda aktiva i Nordic Press Association (NPA) och varit med i att anordna seminariedagar i Köpenhamn och Oslo. Lohilahti studerar journalistik vid Tammerfors universitet och Takala kommunikation vid Helsingfors universitet i Finland.

MOOC istället för en vanlig kurs?

För några år sedan var det mycket diskussion om MOOC-kurser, stora webbkurser som skulle locka tusentals deltagare med liten lärarinsats och ta vara på webbens möjligheter till öppen undervisning och flexibelt lärande. Hur är läget idag?

MOOC (Massive Open Online Course) definieras på svenska Wikipedia som en storskalig, öppen och nätbaserad kurs. En sådan webbkurs innehåller typiskt videolektioner, följda av uppgifter som ska genomföras i smågrupper och examineras med hjälp av automatiserade, självrättande test med flervalsfrågor.

De som klarar kursen får ett intyg. Många journalistlärare har sett MOOCs potential för studenter att utvidga och fördjupa kunskaper i områden som är centrala till specialisering och inte erbjuds på heminstitutioners kursutbud. Ämnen som har ofta bedömts vara passande till sådana här insatser är till exempel sociala medier, datajournalistik, webbjournalistik och digitalt berättande, gamification (”spelifiering”) samt medieekonomi och marknadsföring.

Det finns många ytterligare fördelar med ”moocar”: de organiseras fortlöpande och man behöver därför sällan vänta länge för att få påbörja en kurs. För lärare, som idag har ett konstant uppdateringsbehov av sina kunskaper, visar sig MOOC-kurser som en fortbildningsmöjlighet. Många av kurserna är dessutom helt gratis, även om en del också innehåller kursavgifter.

Det största problemet med MOOC-kurser är ändå valideringen av innehållet och lärandet. MOOC-kurser har även kritiserats hårt på grund av överoptimism gällande studenternas studiedisciplin, bristfällig handledning och avsaknad av social interaktion. Många känner sig ensamma och tappar lusten att studera vidare. Jag kan tänka mig att många universitet förhåller sig positivt till idén i teorin men kan i praktiken inte godkänna kurser; till exempel anger Lunds universitet på sin hemsida att MOOC-kurserna inte kan räknas in i examen eller ger högskolepoäng.

För mina studenter i journalistik ställde jag upp regler för deltagandet i en MOOC-kurs 2013. Idén var att studenter skulle kunna själva leta upp kurser som de är intresserade av, läraren skulle godkänna kursen i förväg och studenten skulle återkomma med ett intyg efter fullgjort kursen. Dessutom skulle studenter hålla en kursdagbok och skriva en kort slutrapport om det personliga inlärandet. Utgångspunkten var densamma som i den journalistiska praktiken att det inte är själva arbetet som genomförts utanför universitet som ger studiepoäng utan först reflektionen över det egna lärandet.

Det har inte varit många studenter som varit intresserade av denna möjlighet, men nu har idén fått vind i seglen igen och den kommande utbildningsplanen kommer sannolikt att underlätta utnyttjandet av sådana kurser.

Här är några plattformar som samlar MOOC-kurser från världens prestigeuniversitet med relevans till journalistiken:

Enligt en nyutkommen bok Massive Open Online Courses and Higher Education (red. av Rebecca Bennet och Mike Kent för Routledge) har hypen kring MOOC-kurserna mojnat något sedan den första MOOC-kursen startades på Manitobas universitet 2008 och The New York Times utsåg 2012 till moocens år. MOOC-kursernas för- och nackdelar finns dock alltjämt kvar.

Min dröm, som många journalistlärare i Norden säkert delar med mig, är att kunna anordna årliga MOOC-kurser till nordiska journaliststudenter med varierande teman, utifrån universitetens olika profiler och expertisområden. Kanske går det att börja med en pilotkurs först. Vem vill ställa upp?

Maarit Jaakkola arbetar som forskare i journalistik på Nordicom i Göteborg och lärare i journalistik vid Tammerfors universitet.

Läs vidare om MOOCs:

Fors, Gunilla (2014). MOOCs och OER – en kartläggning av aktörer och utbud. Malmö: Malmö stadsbibliotek.

Goral, Tim (2013). SPOCs may provide what MOOCs can’t. University Business June 27, 2013.